MAMMA JUDITH

Judith började så småningom vara medveten om sin vardag. Egentligen hade hon redan nu minnen från sin tidigare tillvaro. Hon mindes Frida som höll på att laga mat, Gustav som satt på en gunghäst, några större bröder men kom inte ihåg deras namn. Hon hade varit fem år när hon hämtades till barnhemmet.

I hennes nuvarande tillvaro dominerade mest den breda kvinna som varje morgon stod bredbent och utdelade order. Starkaste minnet handlade om straff för något någon gjort som inte var tillåtet. Dessutom den hunger som ständigt pinade hennes mage. Så gick dagarna och hon hade ingen aning om hur många.

En dag hände något nytt. Året var 1902 och Judith var sex år gammal. Hon blev placerad med en massa barn i ett rum och där fanns några vuxna, som hon aldrig sett förut. Barnen placerades om i flera omgångar och det pratades lite hit och dit, men Judith förstod snart att det nu var någons tur att lämna barnhemmet.

Så småningom fanns det sju utvalda, däribland Judith som avdelades och det blev klart att de skulle åka samma dag. Vart talades det inte om. Någon märkvärdig förberedelse blev inte tal om utan de fick åka som de stod. När de slutligen kom på tåget visste de inte hur länge de skulle åka, ja inte ens åt vilket håll. I järnvägsvagnarna fanns en massa träbänkar och i ena ändan av vagnen en kamin, med ved i trave vid sidan.

När de sedan kom iväg, verkade det aldrig bli någon ända på åkandet och smällarna i skenskarvarna blev allt skarpare medan rimfrosten steg allt högre på glasrutorna. Litet då och då stannade tåget för att sedan ge ett långt bölande när de skulle igång. Någon gång med jämna mellanrum blev det grått av rök utanför rutorna och luktade kolrök. Så höll det på hela natten och då barnen var lätt klädda frös de hela tiden.

Det var en kall vinterdag som de kom fram till järnvägsstationen Kusfors. En liten järnvägsstation och konduktören hade i god tid sagt till att nästa gång tåget stannade, skulle alla sju barnen gå av. Judith kände sig oändligt liten när hon kom ut på den iskalla perrongen. Och med jämna mellanrum kom det vindar med frän kolrök från det fräsande loket, och det fick henne att må illa.

Det kom fram en man, i en stor lurvig päls och ställde sig framför barnen. Han talade med en dialekt som dom aldrig hört tidigare och hade därför svårt att förstå vad han ville. Men så kom det fram en man i blå uniform och sade på svenska att de skulle åka med den mannen, så skulle de komma fram dit de skulle bo.

Det var med stort intresse de följde efter mannen som gick fram till en rätt lång släde med ett bord av bräder med kanter runt om med litet torrt hö på brädgolvet. Framför släden stod en brun häst med frost i manen som åt hö utdraget ur en säck. Mannen pekade på släden och barnen förstod att det var meningen att de skulle sätta sig där. Det var ingen mjuk plats de fann. Höet var bara någon centimeter och bräderna under var iskalla. Mannen samlade ihop höet framför hästen i säcken som han lade längst fram på släden. Efter att noggrant ha dragit ihop remmen runt sin ludna päls, satte han sig på säcken och manade på hästen.

När hästen började röra på sig märkte de att den hade en pingla, eller "tjuka" som de senare fick höra att den kallades. Den var till för att man skulle höra att det fanns en "hästskjuts" på gång och att det då i timmerskogen inte var lämpligt att fälla träd just där.

Detta hade blivit en symbol för hästdragna fordon och hörde till ordningen. Dessutom var det en liten omväxling i de långa färderna, då man lätt kunde höra på ljudet om det fanns backar eller lågland vid vägen.

Det följde en evighetslång resa, genom mörker, med enstaka hus på sidan av vägen med något blekt ljus genom små fönster. Fast mest var det ren skogsbygd de passerade. Dels var de otroligt hungrig